Aftonbladet – 16 februari 1831, sida 2

predikant sagt med andra ord, att nemligen de högre och bildade klasserne i samhället, såsom lärare och föresyn, 1 betydlig mån bära skulden af de lägres djupa förderf. Fäderneslandets beskyllning tvingar honom dock att högtidligt förklara, att ban, predikanten, och predikans försvarare i Medborgaren, så mycket rmindre äro ideatiska, som den förre, ehuru tacksam mot den sednare, likväl ingalunda delar dess tanka, rörande den olffeutliga kyrkokulten etc. — Hvad åter angår ?den nämnda afhandlingen i Mimer, så trodde dess författare den en dast skola läsas af dem, som redan gjort för sig klart, att man å ena sidan kan vara en varmt troende och kännande christen, och ändock å den andra, då behofvet af tankens spekulativa tillfridsställelse vaknat, känna sig upppfordrad, att å filosofisk väg för sig utveckla innehållet af Religionens hufvudläror. Att han likväl derutinnan misstagit sig är klart af den i Fäderneslandet införda uppsatts, hvars författare i synnerhet för grymmar sig öfver den med politisk hihet lika gamla, af ädla män hyllade läran, att folkets röst är Guds röst, emedan han ej vill eller kan inse, det fråga ej förnuftigtvis kan vara om en tanklös pöbelhops ögonblickliga hänförelse, utan om den tänkande Majoritetens i en Nation på gemensam öfverläggning grundade gemensamma öfvertygelse. — Denna Majoritets röst är Guds röst i en viss tid, derföre, att fast Gud är fullkomlighetens källa och fullkomligheten sjelf, han likväl ej kan meddela menniskor mer af denna fullkomlighet, än det i kraft af hennes natur är henne möjligt att bära, derföre, att det är Majoriteten af tänkande menniskor, som gemensamt förmå bära mest af denna fullkomlighet, och derföre, att om äfven en enda eller några få vore denna majovitet i djupsinnighet eller snille öfverlägsna, dennas röst dock säkrast bestämmer hvad som bäst passar för,den tid som är. — Hvad slutligen beträffar Uppsattsförfattarens ifver för den sunda Logiken och den sanna upplysningen, så hafva vi ingen ting deremot, utan önska honom lycka till framsteg i dem båda, heldre än att blind vis fördöma hvad som ännu tyekes ligga öfver hans horizont, och heldre än att till stridsrop uppmana väcktarne på Zions murar!, som i vår tid i allmänhet äro alltför upplysta och alltför christligt sinnade, att förvättra tankens fria, ädia och systenatiska bruk för de :ss egen utveck(0 . a