släda och skyndade elter for att det yttersta afbedningsförsöket. kunde icke hinna upp honom,.? Ir Fryxell fortfar: Samma dag, som domen afkunnades, det var Tisdagen före Påsk, tillätos fruarna och barnen att på eftermiddagen besöka de anklagade. De voro alla tillsammans hela aftonen, den första gången nu på ett och ett balft år. Men under quällsmåltiden blefyo herrarna utkallade i yltre rummet, hvarest man befallde dem bereda sig att öfvermorgonen derefter eller skärtorsdagen lida dödsstraffet. De gingo åter in och visade oförändrade anleten för att ej störa sina fruar. Efter måltiden måste de skiljas åt, dock fick hvar och en behålla sin hustru och barn hos sig. Det är troligt, att alla uppförde sig med värdighet och styrka, ehuru vi endast hafva undervättelse om Gustaf Baner. Ilan lemnades ensam med sin gemål, Kristina Sture och tre deras barns dock stannade beständigt tvenne knektar inne för att hindra alla rymningsförsök. Om Onsdagen kunde man in uti rummet höra furstens tal ute på borggården om afrättningen, som skulle ske dagen derpå. Nu gora Hon kunde olyckan ej längre döljas. Fru Kristina, förkrossad af smärta, salt hela den följande tiden som en bild uti fönstersmygen. Herr Gustaf sökte att intala henne tröst och lugn, än med egna, än med skriftens ord. Ian böll psaltaren i handen och upplåste derutur långa stycken. Emellanåt talade han om sina enskilda angelägenheter eller log och skämtade med barnen. På det dessa ej skulle hafva allför mycket ledsamt, befallte han drängen skära käpphästar och upmuntrade dem alt rida derpå öfver fängelsegolfvet. Så förgick hela Onsdagen. Vid aftonmåltiden satt fru Kristina vid kerr Gustafs sida, lutad mot hans arm. Uttröttad af förra dagarnas ansträngningar och sorger, sönk slutligen hennes hufvud mot hans skuldra och ett ögonblicks slummer sänkte sig öfver de af vaka och gråt förtyngda ögonen. Blott ett ögonblick, ty hastigt vaknade hon och vände sig ull herr Gustaf med dessa ord: Min herre må väl säga till mig som det står t Skriften: Så förmåtten i icke vaka med mig denna stunden, Natten tillbragtes af henne med gråt och xklagån, af honom med böner och förmaningar. Torsdagsmorgonen lade han alla sina saker i ordning med samma lugn och noggrannhet, som till en resa. Derpå föll han på knä och bad en stund, steg sedan upp, tog psaltaren i handen Ach ; on vända tio ;l AA vNR An arfvet skaltar jag högre an allt verldens goda. Derpå skref han sitt namn och dagen i psaltaren och gaf den åt äldsta dottern; åt den andra deremot ett guldbjerta. Sedan löste han från halsen en gyllene kedja, hvarvid frn Kristinas namn var fästadt, lemnade den åt äldsta dottern sägande: Öfver antvarda denna kedja åt din broder, Svante. och bed honom icke gifva henne åt någon annan än den, han unnav lika godt, som jag unnar honom sjelf. Härvid stego tårarna honom i ögonen: Barnen började gråta och önska sig att med fadren få dö bort från allt jemmer och claände. — Han svarade: J skolen för ingen nöd önska eder att dö, och ingen vällust att lefva. Ej heller skolen i ropa hämnd, utan befulla hämnden åt den, som rättvist dömmer. Nu inkommo biskoporna i Skara och Wexiö, åtföljda af tvenne andra prester. Baner talade först något afsides med dem, vände sig sedan till fru Kristina och sade: Min husru! viljen i icke jemnte mig förena eder i dag med Gud? Ion jakade... Då ledde herr Gustaf henne till främsta fönstret och satte henne der, ställde sig sjelf bredvid och: sedan barnen i en rad nedåt golfvet. Biskoparna stodo midt emot. Han gjorde derpå sitt skriftermål, högtoch redigt, bekände sig inför Gud allsmägtig och inför dem vara alldeles fri och oskyldig för hertigens äreröriga beskyllningar. Men ett sade han slutligen, ett är, som besvärar mitt samvete , och hvaruti jag begir eder tröst. Hvarje gång jag förenat mig med Gud, har jag lofvat brättring, men har aldrig kunnat hålla det så, som jag velat. Biskoparnasvarade: Sådant är mensklig svaghet , och derföre måste vi ofta söka Gud. emedan vi ofta synde. Fru Kristina gjorde också sitt skriftermål, hvarefter de båda begingo Nattvarden. Derpå tog Bancer afsked af henne, barnen, samt biskoparna. En stockknekt kom in och bad dem skynda. Fru Kristina ville följa sin man så långt, det tilläts. Han afrådde; men hon fästade sig vid hans sida, då fru Anna Gylta tog henne under andra armen. När de kom moned 1 porthvalfvet, voro de öfriga herravna redan förut der och med herr Ture Bjelke följde likaledes hans maka, Margareta Sture. Wakten skuffade fruarna tillbaka. — Bander och Bjelke sade: Låter dem blifva ostötta! de äro nog stötta förut; bådo sedan fruarna gifva sig tillfreds. De skulle i en evig fröjd återse hvarandra. Derpå fördes herrarna utom porten, fruarna tillhala Tr 1 PITT FA YAN OA AA