Aftonbladet – 11 februari 1831, sida 2

ERE F TA MET ty vid Borrboim år 1565. Den andre, Sten Baner, som 1567 endast genom misstag undgiek att blifva mördad i Unnsala, rv häftig, men redlig och otförfärad man. Ryktbarast var tredje brodern, Gustaf DBaner, en: behagl sg, lärd och väl både tänkande och talande herre. Handla ärligt och tala oförskräckt, var bans valspråk, och sjelfva ovännerna måste göra rättvisa ät hans bepröfvade redlighet. — Han var gilt med Kristina Sture och bodde på Banderernas stamgods Djursholm. Att föröfrigt en aristokratisk anda låg i hela Rådets sträfvande, kan icke nekas: innen nian bör komma ihåg dels att denna andr hörde till hela tidehvarfvet och att just det är den cukvar la och natriliga gången al en stats, ett folks utbildning, att först natioDe) D nevs förmögnaste och mest upplysta, (hvilka på den tiden utgjorde Adeln innan någon medelklass ännu existerade) d. ä. aristokrati uppstår och tillkämpar sig rättigheter af monarkien, hvilken är barbariets och den lägsta culturgradens regeringsform) för att sedermera då bildningens elementer genomträugt hela folkmassan, i sin ordning gifver rum för en democratisk anda. Det är fögst interessont att under loppet af 1500-talet observera monarkiens och aristoceratiens strid. Iband de förnämsta documenter i denna sak, har Er Fryxell framdragit Adelns skrifvelse om sina privilegier vid Riksdagen i Upsala 1594. Det är författadt af Evik Sparre. Deri förekommer: ?En bedröflig målning af landets tillstånd, konung Johan till föga heder; man hoppades dock nu bättre tider. RBidderskapet och adeln begärde derföre stadfästelse på sina urgamla privilegier och hoppades, likasom ständerna i allmänhet , konungens bifall dertill, så mycket mera, som allom var kunnigt, huru godvilligt de gifvit arfsrvätten åt konung Gustafs hus, och huru de sedermera under konung Sigismunds frånvaro hållit sin trohet mot honom. Äålfan hörer väl många påstå, tillade de, det eders majestät, såsom arfkonung , vore obetingad och icke pligtig att aflägga några förbindelser. Men sådant ar både ogrundadt och obilligt, Det är allmänt kunnigt, huru fråh uTnmäinnes tider Sverges konungar varit vid lag och rätt bundne. De många förskrifningar som blifvit gjorda t konung Gustafs, Eriks och Johans tider , bevisa nogsamt , alt ständerna ej bortfo LE HT J fet itlto tu OLE kf Fet vwyKk dra saker, Sådant kan endast yrktas af några ögontjenare och smickrare men för den kongliga ätten vore det hvarken förnuftigt eller berömligt att så hana!a , och dymedest med olack belöna den välgeriing , som dem g-nom arfsrätten vederfaren äv. Hvad det ordalaget vidkommer , att en arfkonung bör. regera absolute , så är derom i Sverige icke mycket tillförene hördt; men väl hafver en Nero fordom påstått och sagt: Jag är Gudarnas sändebud Hos mig är magten atl förordna om hvars och ens Uf och villkor. En kristelig konung har deremot yttrat, att han ville Le KE hej regera efter lag och rättvisa, och Vicke efter egen villja ; hvilket var honom ett berömligt ord; och vore det väl, om alla tjenare rådde öfvirheten till sådane tänkesätt. Man ji :ner icke, att Gud gjort någon skilnad emellan arfoch val-konungar om icke att arfkonungarna böra vara än mildare, likasom den rätte herden är ömmare än den legde. Ingen nekar, alt konungen bör regera med den magt och myndighet, som honon tillkommer, men ingalunda med andras förtryck. Guds ord säger ju: Du skall icke begära! det vill säga, du skall icke stå efter andras skada oeh förtryck alldraminst trogna undersåtares , som hafva lif och blod osparda för öfverheten. Och detta ordet: Du skall icke begära: gäller icke endast lif och hälsa, utan ock att regenter ieke skola med oritt och oskälig pålaga betunga undersåtarne och förvägra dem lag och rätt. Vi vilja icke tro, att en sådan traldom skall följa med arfsrätten; utan tillförse oss cch bedja ödmjukeligen, alt vi och våra efterkominande icke måga få orsak att klaga och quida, det våra föräldrar detta rike åt konungahuset till avfs uppdragit. Vi begära äg samma, som Israels barn fordrade af Rehabeam , nemligen ett mildt och driägetigt regemente, och hoppas derpi bättre svar , än de finzo. Vi bedja ock att dermed icke längre måtte fördröjas för det ömsesidiga förtroendets skull. Icke heller lönar mödan deruppå längre besinna sig; ty de privilegier , vi begära, kunna icke vara ringare, så framt något adelsstånd skall vidmagthållas , eders kongl, maj.stät och dess afföda till myndighet trygghet öch tjenst. Man bör härvid icke förglömma huru nära den tidens stora familjer voro: förbundna med konungahuset hvilket icke blott uppstått! ur deras esen krets, utan äfven allt sedan knu