tan bör såsom Gud tillbedjas. Mär användes således detta ord, enligt Herr Huldbergs indelning, i dess högre potens, där det endast är användbart i afseende å Gud. Följaktligen lära de skäl Herr Huldberg närutinnan andragit till sitt försvar icke leda till det ändamål dermed åsyftas.? Författarens förklarande att vi icke mera emottaga kyrkans bud, hvilka han reducerat till det enda : Gör som jag säger, men ej som jag gör är en tydlig uppmaning, alt icke lyda det predikade ordet. i Herr Huldberg förklarar det krigssången icke vore ämnad att uttränga den religiösa morgonbönen. Ehuru sådant icke finnes antydtiafhandli: gen, der fråga blott förekommer om cn morgonbön, eller den anförda krigssången, skall det, äfven med antagande af Herr Huldber gs förklaring, kunna anses för ett gäckande, att i bönen använda annat språk än det religiösa. Om än uttrycken: det rena pariser-blod, som först flutit för vertdens friket och den menniskoblifna slafven kunna förklaras? såsom lämpliga till Frankrikes politiska förhållanden, så lemnar dock åtalade skriftens fortsatta syftning fullkomlig anledning, att antaga det äfven dessa uttryck blifvit valda för framställningen af en paralel med försoningsläran. Den omständigheten att ordet Amen varit kändt af Grekerne före Christendomen och för dem haft en allmän betydelse, motsäger icke det verkliga förhållandet, att detta ord, sedan det blifvit med Svenska språket införlifvadt, aldrig begagnats i annat än religiös mening, och derigenom vunnit en helgd, den man icke bör gäcka. i Herr Huldberg påstår, att afsigten med Parisiska Katekesens utgilvande varit att visa hvad som tilldrager sig utomlands.. Att afsigten icke varit denna, synes tydligen deraf att , om jag rält minnes, skriften icke underrättar om någon enda utländsk tilldragelse, utan förutsätter Läsarens kämnedom deraf. Det lärer således icke återstå att antaga någon annan afsigt hos Författaren , än all begagna den ledning tidens händelser lemnat, för att framställa en politisk lära i religiös. form, eller att förlöjliga den religiösa formen — d. ä. Guds ord — genom att dervuti inlägga ett politiskt ämne. Det förra kav ickel ske utan i förening med det sednare; ty att ikläda ett ämne er drägt somi icke tillhör det. är att åstadkomma i