FILOSOFEN PÅ BÅTEN. (Preciosa den 7 Junii 1829) (Insändt.) Jag mycket rest på vida jorden, Kring södern och den höga norden. Hvad under då, att jag ock vunnit Bland filosoferna en plats, Och uti menskans lif har funnit En liknelse af en seglats. En prässning i Olympen göres, Och själen prompt om skeppsbord föres. Hon mönstras in, och utan prut På lifvets ocean förs ut. Der ofta i en tarflig yta Han seglar snabbt med last af gull, Då praktfullt skepp ses tågligt flyta Med endast barlast utaf mull. En vacker skyldring, guldsmidd frack, Ett murknvadt skråf rått ofta döljer, Som kryssar trögt och knappast följer Med farten af en Holländsk smack, I högsta sjögång ses de stora Ej sällan följas af de små Som ofta uti qvafvet gå; — Men stora skepp jemväl förlora. Det klokhet är, att ej förakta Den minsta köl som skrider sagta. Ty just då hafvet står i bleka Och vinden ingen krusning ger, Men fiskarne på ytan leka, Och bimlen sig i spegeln ser; Då kan en båt på solblank skifva Boxering åt den största gifva, Och uti den biand skären fås En lots som hindrar skepp förgås, I motvind lär dig att lofvera, Vid länsning taga ror 1 act: