Aftonbladet – 5 januari 1831, sida 2

filosofiska skrifter. Hr Rådberg skall uti denna predikan hafva vidrört 2 allmänna ordalag åtskilliga af tidens politiska tilldragelser, dem han urreligiös synpunkt behandlat på ett sätt, icke fullt öfverenstämmande med den absoluta tystnad som bigotteriet fordrar att en Prest skall iakttaga i dylika ämnen, men väl med de grundsatser som nu för tiden gälla hos hvarje bildad menniska. Vi känne icke huruvida det rykte är grundadt, att detta andeliga tal skall ådragit Herr Rådberg något obehag från den eonsistoriella autoritetens sida; men vwvi hoppas, att sådant icke måtte vara förhållandet. Vi tro, att denna händelse skulle kunna gifva anledning till ganska vigtiga betraktelser öfver den Svenska kyrkans närvarande inre ställning och dess frameller tillbakaskridande, sedan den store reformatorns tid, hvars minne man nyligen genom så högtidliga yttre fester haft tillfälle att återkalla. Men 1 stället att nu inlåta oss i en så vidsträckt undersökning, tage vi oss friheten atttill vederbörandes hågkomst och behjertande återkalla en gammal annekdot från den enväldige Carl XT, under hvars Styrelse den ännu gällande Kyrkolagen utfärdades. En Prest vid namn Carlberg hade nemligen inför Konungen hållit en skarp predikan öfver huvuledes de försie skola blifva de ytterste och de ytterste de förste? Straxt efter predikans slut utfor Konungen emot honom i vredesmode, och ropade att han predikade uppror; hvarvid Presten svarade: Ja Jag vill predika uppror i Eder Majestäts hjerta, men icke bland Edert folk.? Mannen blef icke långt derefter Biskop i Götheborg.!! —