Aftonbladet – 3 januari 1831, sida 4

man såg dess bild på luktvattensflaskor, pomadburkar, bronzer, möbhelbeslas, , man åt och drack å?la Giraffe, och sjelfva militären fick,om vi ej missminna oss, en ny pli, sedan den tagit detta djur med dess raka hals och höga uppsyn i ögnasigte. oo Föga mindre uppseende gör för närvarande i Britternas hufvudstad en Svensk, nemligen — cn Elg, som för ett par månader sedan ditkommit från Wermland, och nu visas för penningar uti en af de stora Bazarerna dersltädes. Uti det bref, som omtalar närvaron af denna Nordens skogsfurste, nämnes likväl tillika att han än-—, nu icke hunnit gifva sin Egare så mycket inkomster som man väntar sig fram i Januari, när de stora familj jerna inkomma till London. Emedlertid har han redan blifvit föremål för några tidningars uppmärksamhet, som tillika visar, hvilka förvända begrepp man 1 England ännu gör sig om Sverige, sedan likväl M:r Lloyd uti sin resa gifvit en så trogen beskrifning på de Svenska skogarnas innebyggare. Vi meddela här ett utdrag ur ett bland de mindre Engelska Bladen, som blifvit Red. tillsändt: Uti Sverige äro — säger ibland aunat berättaren — dessa djur icke sältsynta, men så svåra att fånga, alt deyull måste uppbådas flere tusende man När då en elg, eller ett och annat rofdjur blifvit fångade, så skall heka denna skaran undfägnas, hvilket icke aflöper med fem bröd och två fiskar. Om man då dödat något djur som har ätbart kött, så slagtas det och uppätes högtidligen under folksångers absjungande. Mcn om det lyckats att få ett sådant djur lefvande och oskadadt, och någon vill hafva det för sin räk ning, måste han betala hela kalaset. Detta djur har bland annat en förundransvärd egenskap att springa, så att man dermed kan tillryggalägga 66 till 70( Engelska) mil om dagen. Också brukas det mycket, att rika och för: näma ynglingar (Dandies) anställa farter dermed, serdeles om vintern på insjöarna, hvaraf Sverige har en stor mängd. De spänna då elgen vid en liten låg släda af besynnerligt utseende, liknande ett tråg, (through) hvari den ene sätter sig, medan den andre sitter upp på djurets rygg och håller sig fast i hornen. Denna slags färd är icke utan fara, och anses devföre så mycket mer roande för de hurvtiga Syvenskarne. — Hvad svnes väl om denna renläriga beskrifning?