Aftonbladet – 3 januari 1831, sida 2

ler yttrar i sin Rec. öfver Goethes Eg mont att han gerna skulle velat umhära ett sinurikt infall, för att ostörd njuta -en känsla.? Så skulle väl också någongång ett infall i Hr D:s stycken kumat bortskäras, såsom stridande mot det:helas harmoni, hvilkens njutning likväl är den förnämsta känsta, som ett poem väcker. Den första vårdagen,? är ett vaekert stycke, utmärkt af den leende och varma colorit, som är egen för Or DÅ. i hans bästa stycken. Men versslaget, som är detsamma som i TegnErs Solsång, förefaller oss här mindre väl valdt. De beständigt masculina slutstafvelserna gifva verserna en ton af kraft och tillika epigrammatisk korthet, som icke är egentlig för en naturmålning, men som ypperligt passar en djerf lyrvisk utgjutelse, sådan som solsången. Sålunda skadas intrycket af Hr D:s stycke just genom den jemförelse mellan de tvänne högst olikartade poemerna, som den gemensamma versformen framkallar, äfven emot läsarens vilja. Oharmonisk förefaller oss klangen i dessa rader: (sid. 7.) 2 Hulda vårfantasi! Gladt dig kasta uti Denna glänsande ström Utaf ljuft trolleri — — Alltför många afbrott, som alla sluta på i, uti den annars enkla meningen, stöta örat. Förträfllig deremot är vers:ficalionen i följande verser (s. s.) Gjut med källan en tår, Kyss med fjäriln en kyss, Stå med vinden och lyss Bakom löfyven i lund, Gör med örnen en rund Öfver fraggande vy äg, Slut med svanornas tåg Fri seglats till den äng Och den blommande säng, Hvarest skogsbruden går Och på lundarnes hår RBeder lockarne ut Skynda, älska och njut! Snart är vårdagen slut. Pastoralen till en vän. Om den vore något kortareoch mer concentrerad skulla den uppg å emot Fru Lenngrens förträffliga besök i prestgården. Man finner i detta styckes Lif och objectias oe PM YF oo oo TN I) I 2 F